Collage Art av Toby Leon

Vi föreställer oss historien till existens varje dag. Forma världen runt oss när vi går. Och jag gör om historier med varje bit. Från en brokig besättning av berättelser högt och sant. En melang av söta och sura myter, tecken och symboler. Skär från upphovsrättsfria museer över hela världen klistrade sedan in i Photoshop där jag alkemiserar partiet. Tills alla och allt är moget nog för min kitsch -mytologi.

Få inte bomullsgodis vriden. Varje bit jag skapar är sant. Fram från sanningen och grundad av den. Men aldrig riktigt, mytologiskt sett. Även om verkligheten också är en fiktion. Bara den vi alla prenumererar på, vilket inte gör det osant. Det är saken med sanningen. Eller det förflutna. Vi vet att de rör sig i båda riktningarna. Myriad, faktiskt. Sitter aldrig stilla eller gör som de har sagt. Forever ifrågasatt, dissekerad, omformad och uppåt. Queered och inverterad. Förpackade och utförs. Berättade, återberättade, anpassade sedan sålda. Utvecklas som allt annat. Därför gillar jag att tro att min konst finns utanför tiden. Att nå oändlighet istället för verkligheten. Ett kalejdoskop av mish-mosade sanningar som bara är så surrealistiska som vi väljer att göra dem ...

Toby Leon

Det finns bara en regel för att hantera kreativa block: bara prova. Försök igen. Testa något nytt. Försök sedan igen. Ja, verkligen, försök igen. Och försök att vara den typen av vän för dig själv som du skulle vara för någon annan ... så bra du kan.

När det gäller vilka kreativa block som är i första hand är de katarsis i förklädnad. Friktionen som (så småningom) kommer att tvinga oss att förändras om vi inte följer dess sötare inbjudningar. Blockerar oss bara om vi fortsätter att förneka det oundvikliga. Så hitta kreativa butiker som fungerar för dig nu, som kanske eller inte skapar konst. Luta dig i obehaget att inte veta. Oroa dig inte om saker som brukade driva du inte längre. Det är ett av de kreativa blockens största knep. Att övertyga oss förändringar är ett tecken på att saker faller sönder eller inte är värda att bry sig om. Men jag säger, de tecken du tror att stava Doom faktiskt är inbjudningar att utvecklas ... om du vänder dem upp och ner och vänder dem inifrån och ut, det vill säga.

Tvärkulturella förbindelser, obesvarade frågor, överlappande historier där bländaren utvidgas och möjligheterna kommer ut från marginalerna. Ingenting definieras så lätt i mitt arbete, eftersom historien inte har avgjort ett svar på många av de frågor som väcker mitt intresse. Eller "svar" behöver packas upp. Åtminstone ombildar. Matar in i min kärlek till liminalutrymmen. Ofta finns i dessa slumpmässiga luckor mellan barndom och vuxen ålder, som jag tillhandahåller med hänsynslös övergivande. Eller den statiska elektricitet i queer -berättelser utelämnade från historiens "största hits". Och sist men inte minst, gamla trogna alias de speciella jolterna mellan konst och postmodern skräp. Den chocken och vördnadsblandningen av Camp, Kitsch och helt enkelt klibbig drar mig alltid in. Påminner mig om hur chintzy klassisism har varit från början. 

Du äger din utveckling genom att aktivt söka feedback. Min strategi har alltid varit gung-ho, men du kan bygga upp toleransen över tid. Och enligt min erfarenhet ... det är så människor kommer framåt snabbast, för det är lärande och nätverk i en. Dessutom finns det så mycket talang där ute. Så när du tänker på vad som skiljer människor som gör påverkan eller sparkmål eller vad du vill kalla det ... det är inte alltid talang, eller hur? Därför är feedback så mycket. Så börja liten och fråga tidigt. Bygg upp styrkan till du kan närma dig människor vars reaktion gör dig nervös. Tills du kan höra kritik och inte ta det personligen, för du frågade någon om konst, vilket är subjektivt, även om det är ditt. Utöver allt detta händer så många stora möjligheter för människor som fortsätter att dyka upp, gå den extra milen och visa hur mycket de bryr sig genom att be om feedback aka min 1-2-trifecta för att få dig att ta dig på allvar.

Det är ett obehag som har varit viktigt för mig. Mitt arbete är avsiktligt stötande för god smak, eftersom jag inte ser en åtskillnad mellan konst och lågbrow förutom smak. Många gör naturligtvis och min konst är uppenbarligen inte för alla. Aldrig föreställt sig att det skulle vara. Som ofta har gett mig en känsla av komfort, roligt nog. Den svåraste delen är över innan den har börjat - jag vet att jag inte är för alla. Och jag får lika mycket värde från människor som älskar det jag gör som de som inte bryr sig mycket. Båda berättar versioner av sanningen om mitt arbete som jag kanske inte har lagt märke till något annat. Så luta dig in i obehag, säger jag. Fråga bredt och fråga ofta. Det blir lättare ju mer du gör det. Fram till så småningom längtar du efter det.

Jag hoppas att ingenting någonsin är riktigt komplett, för det är en återvändsgränd. När det gäller när det är dags att gå tillbaka från ett stycke och dela det, försöker jag att inte tvinga en resolution. Jag tycker att arbetet lider när jag gör det. Idag, när jag träffade en vägg, svänger jag. Inget snyggt - jag städar, går en promenad, fly till film, sträcka - allt som distraherar mig tillräckligt länge för att komma på samma bit igen med nya ögon. Ibland är att gå bort den enda vägen att se ditt arbete tydligt.